inslogos och anfall gjordes mot dörrposter och fönsterkarmar. Då ryckte slutligen trupper fram till stället och gåfvo eld i Peder Myndes backe samt Maria gränd, hvarvid åtskilliga stupade.
Och det var just då Aftonbladet berättade händelserna mellan den 19 och 20 juli 1838, som det träffades af den sista indragningen. Innan det nya numret hann färdigtryckas, höll den allmänna nyfikenheten på att ställa till »en liten särskild emöt på Stadssmedjegatan», där massor trängdes framför Aftonbladskontoret och tvåtusenfemhundra exemplar såldes i stället för de sjuhundrafemtio, som där vanligen utlämnades. Det lär vid denna tid varit på tal att dagligen indraga Aftonbladet. Men däraf blef intet, den fjortonde indragningen af Aftonbladet blef den sista. I oktober och november indrogos ett par andra tidningar, men då den konsekvente Hartmansdorff äfven ville åtala Lindebergs skrift, Revolution och republik, samt fått konungens tillåtelse därtill, lade sig kronprinsen emellan, och den 3 november förflyttades Hartmansdorff på egen begäran såsom landshöfding till Kalmar. Hartmansdorff hade för öfrigt själf uttalat, att »indragningsmakten i sitt nuvarande skick icke kunde afvärja tryckfrihetens våda».
Så slutade detta i vår historia märkliga år, hvars början
hade betecknats af Geijers »affall», det vill säga hans
öfvergång till liberalismen. Den Crusenstolpeska rättegången blef
ytterligare en spik i ultraismens likkista.
Hade regeringen under det sista decenniet varit utsatt för ständiga utfall från pressens sida, så kom nu uppgörelsen med riksdagen. 1840 års riksdag bildade slutpunkten i denna strid. Redan före riksdagen började rykten dyka upp om, att underliga ting voro i görningen: det gällde ingenting mindre än att tvinga konungen att abdikera till förmån för kronprins Oskar, hvilken ansågs hysa liberala sympatier. Af detta förslag blef emellertid intet. »Koalitionen», som denna sammanslutning af riddarhusopinionen kallades, sprängdes eller rättare, den upplöste sig själf, då det visade sig, att idéen ej kunde samla tillräckligt anhängare.
Det var Karl Johans sista riksdag och han anade själf, att den så skulle blifva. I trontalet, som kronprins Oskar å hans vägnar uppläste inför den församlade riksdagen,
