Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55
MAGNUS JAKOB CRUSENSTOLPE

Huru skulle också de unga prästgårdsmamsellerna eller adelsfröknarna kunnat vara okänsliga för en tillbedjare sådan som Crusenstolpe, hvilken i allo motsvarade tidens skönhetsideal. Så här ungefär skildras oss Crusenstolpes utseende och uppträdande af samtida: en ståtlig, aristokratisk hållning, markerade anletsdrag, sydländskt mörk hy, korpsvart hår, blixtrande ögon, hänförande konversation, sättet utsökt förbindligt, men reserveradt. Hela porträttet verkar som om det vore skuret ut ur en af tidens moderomaner. Han är just den demoniskt-romantiske hjälten, hvars Byroniska melankoli först mildras, då den blondaste och änglalikaste af hjältinnorna lindat sina armar kring hans hals. Åtskilliga år senare lär drottning Desideria vid en hoffest hafva lagt märke till honom och frågat, hvem han var. Och då man upplyste henne därom yttrade hon: det är den vackraste karl i Sverige.

Hans inre motsvarade hans yttre. Hans hälsa var något vacklande, bröstet var svagt. Detta gaf något delikat och sensibelt åt hela hans väsende. Melankoli omväxlade med häftiga stämningsutbrott. Han var sydländskt liflig och ytterst lättretlig. Vid en middag blef han så förargad öfver ett politiskt samtal, att han förlorade matlusten och ej kunde vidröra mer än första rätten. Han kunde sitta helt tyst i ett sällskap och plötsligt brista ut i ett högt, omotiveradt, nästan spasmodiskt skratt, som blottade alla hans hvita rofdjurständer. Det verkade underligt och till och med hemskt på alla, som sågo det. Och sådan som han visade sig i sin ungdom, skulle han förblifva hela lifvet igenom: alltid samma lättretliga temperament, som slog öfver från den ena ytterligheten till den andra.

Han läste vid denna tid mycket och, som det förefaller, mest franska författare, han grät öfver Rousseaus Emile, och när han en dag slutat läsningen af m:me de Krudeners Valerie, gaf han i öfversvallande sentimentalitet tolf skilling och tre runstycken åt en tiggare. All den romantik, han på detta sätt insög, gick honom i blodet, och i sina handlingar lät han bestämma sig af de mest fantastiska föreställningar. Vid denna tid ville han blifva diplomat, ty han hade under läsningen af Gall och Lavater upptäckt, att han var observatör. En ren romanidé, som icke heller vann faderns bifall.

År 1814 aflade Crusenstolpe hofrättsexamen inför pro-