»Hvad vill ni säga? Förklara er.» Crusenstolpe erinrade honom då om den lefnadsregel, hvilken han några år tidigare behagat anbefalla honom: »följ icke blindt något parti — var alltid er själf.»
Om Crusenstolpe så lifligt lagt på hjärtat dessa konungens ord, berodde det säkert framför allt på hans ärelystnad, hans egoism. Rådet är ju föröfrigt förträffligt, om man endast kan följa det. Men stora egenskaper och mycken makt fordras obestridligen därför. Den är chef som alltid går sina egna vägar. Men Crusenstolpe blef aldrig mer än en ensam friskytt på fältet.
Hvad samtiden stämplade såsom opålitlighet, tvetydighet, kattaktighet, för det hade äfven Crusenstolpe andra benämningar. Jag fruktar, att han under alla dessa öfverlöpningar hade framför sig bilden af Talleyrand och tyckte sig likna honom. Säkert är i hvarje fall, att hans ideal genom lifvet, och icke endast i skolåren, var diplomaten som genomskådar, blottar och länkar i det fördolda staternas öden. Skada blott att diplomaternas värf endast uppfattades af honom såsom intrigörens.
Crusenstolpe uppfattade sig själf såsom den själfständige, den skarpsinnige, den sluge, den ledande. Och hans mål var en hög plats som konungens rådgifvare eller som folktribun.
Två gånger i sitt lif har han trott sig nära att nå detta mål: den ena gången då han satt vid kungens sida och hade fritt tillträde hos excellensen. Den andra, då han såsom politisk martyr satt på Vaxholms fästning. Men ett af de bittraste ögonblick i hans lif har det säkerligen varit, då han från Vaxholm återvände till hufvudstaden och väntade att finna kajen full af människor, som i honom skulle helsa frihetsmartyren, men blott fann en obetydlig folkhop. Han var redan glömd[1].
Det finnes alltid en disproportion mellan Crusenstolpes drömmar och verkligheten omkring honom. Det finnes i hans väsende långt mera ärlighet och naivitet än man skulle förmoda. Och denna naivitet kastar också i viss mening ett försonande skimmer öfver hans hållningslöshet; man måste erkänna att hans känslor i mångt och mycket voro nobla, om också hans handlingar ofta voro lymmelaktiga. Man
- ↑ Se Ridderstads Regnbågen, skildringen af Crusenstolpes återkomst och på hvilket drastiskt sätt hans förhoppningar om en ovation gäckades.
