upplyste, att dessa fruntimmer voro en mor och en dotter, endast uppresta till Stockholm för att be om nåd för en tullförbrytare i Skåne, så smålog han medlidsamt åt upplysarens enfald eller lättrogenhet. Med en dylik art af fantasi kan man, om man äger tillräcklig konstruktionsförmåga, skrifva förträffliga brottsmålsromaner, men historia aldrig.
Därför äro Crusenstolpes porträtt af samtida icke alltid så pålitliga, fast han i viss mån är en förträfflig observatör, med blick för personernas yttre egendomligheter. Men när det gällde att finna det inre sammanhanget, hvilket förbinder dessa yttre drag med hvarandra, när han sökte efter motivet för en persons handlingar, orsakerna till en händelse, når han aldrig djupt och går oftast fel.
IV.
Crusenstolpes skriftställeri låter indela sig i trenne
grupper: Hans historiskt politiska skrifter, hans romaner och
hans arbeten såsom samlare. Hvad den sista gruppen af
arbeten angår (till hvilken hör t. ex. hans Portfeuille m. fl.
anekdotiska arbeten), äro de af föga intresse i detta
sammanhang. Anmärkas bör endast, att han meddelat många
intressanta och värdefulla dokument, förut okända.
Hans romanskriftställeri förbigås här. Återstår således hans historiskt politiska skrifter, under hvilken grupp man lämpligast innefattar äfven hans minnesbilder, då det i alla fall är svårt att alltid skilja dem från hans pamfletter.
Att Crusenstolpe var en man som ändrade kappan efter vinden, hafva vi redan sett. I grund och botten hafva dock hans åsikter icke undergått stora förändringar efter de första åren i hufvudstaden. Han kom dit som en yngling af adlig börd med öfvervägande konservativ läggning men med vissa liberala sympatier, insupna under gossårens läsning. När han 1823 gjorde sin första riksdag, hade han tillfälle att beundra och tjusas af Anckarswärds uppträdande. Anckarswärd var under många år ett mönster för honom, och det
