I december 1830 utkom första numret af Aftonbladet. Därmed inleddes en ny fas i Sveriges politiska historia, i det att Lars Johan Hierta i samarbete med representationens liberaler på några få år förändrade stämningen i landet, så att de sista resterna af det gamla enväldet fick vika för konstitutionellt regeringssätt.
Samtidigt och just medan romantiken blomstrade med Geijer och Tegnér, Atterbom och Stagnelius, visade sig de förstå tecknen till ett förestående omslag i de härskande litterära idealen. Fosforismen upphörde att intressera. Tegnerismen, som utmärker den retoriska poesiens höjdpunkt, bekämpades. Versen, där den bibehålles, förändrar karaktär, men eljest visar sig en allmän tendens att öfvergifva densamma för prosan. Man närmar sig verkligheten. År 1828 utkommo Fredrika Bremers teckningar ur hvardagslifvet, 1829 den första af Mellins historiska noveller och därmed gjorde en ny genre, romanen, på fullt allvar sitt blygsamma inträde i den svenska litteraturen. Förstulet uppdyker i Törnrosboken en och annan berättelse, som bryter mot den fantastik, som eljest där suveränt härskar, och på andra sidan Bottenhafvet uppstämmer redan Runeberg toner, som förvånade samtiden genom sin kärfva nyhet. Inom några år försiggår på detta sätt ett omslag i den litterära uppfattningen.
Dessa tecken och förebåd äro utslag af en stor samfälld europeisk rörelse, hvilken genom julirevolutionen 1830 bryter sig väg genom hindren. Dess djupaste innebörd är ett återupptagande af sjuttonhundratalets genom den stora reaktionen afbrutna reformarbete och ett återknytande till dess idélif.
I Sverige uppenbarar sig denna rörelse först inom politiken. Det är därifrån, som den sedan sprider sig
