ändock i längden både enformigare och tunnsåddare, än de ymnigare tillfällen att utgjuta sig, som riksdagarna erbjuda. De främmande åhörare, hvilka nästa riksdag första gången få tillträde till riksståndens öfverläggningar, böra således med någorlunda säkerhet kunna påräkna, att få göra bekantskap med riddarhusets främsta parlamentariska prydnad, skön som tulpanen i framställningar och framställningssätt — doftrik som den i handling.»
Slutet är, som grefve Lagerbjelke anmärkte, det giftigasta i hela stycket, »ty säger icke Dellie: l’inodore tulipe’.»
Efter brytningen med hofpartiet och efter det ryktbara
uppträdet på riddarhuset, då Crusenstolpe roat sig med att
öfversätta de latinska orden per fas et nefas, gick således
Crusenstolpe nya öden till mötes och han var hänvisad att
lefva af sin penna. Början till den rad af arbeten, som nu
följa, utgöres af Skildringar ur det inre af dagens historia,
(1834). Arbetet sönderfaller i tvenne delar: De närvarande,
utgörande en samling porträtter af den då samlade
riksdagen och De frånvarande, som gifver en skildring af de
mest framstående personligheterna efter 1809. Med andra
ord, här har man vidare utfördt och sammanfattadt, hvad som
redan var skisseradt i Fäderneslandets porträttserier.
Det var med dessa Skildringar, som Crusenstolpe slog igenom: »den förförande, förtjusande och förbannade boken», som en person i de dagarna uttryckte sig. Geijer yttrade sig med värmländsk rättframhet och mindre berömande om den samma i Litteraturbladet 1834: »Den innehåller den giftigaste skandal, som ännu under svensk tryckpress svettats och man måste erkänna, att saften tillredts af en mästerkocks hand». Huru Crusenstolpes skildringar för öfrigt verkade på samtiden, antydes tillräckligt af Järtas ord, som själf befann sig bland de afmålade: »Först borde Crusenstolpe få spö och sedan borde han tagas in i Svenska akademien».
Dessa skildringarna, som icke blott teckna porträtter utan äfven söka belysa den politiska situationen, äro utan tvifvel det bästa som Crusenstolpe skrifvit. Långt svagare och oredigt skrifven är hans andra försök till samtida historieskrifning: 1720, 1772, 1809.
Emellertid hade Crusenstolpe trots sin brytning med hofpartiet ännu icke egentligen uppträdt på något hätskt sätt mot det gamla systemet. Visserligen förekomma här och där gliringar mot Karl Johan och mycken giftig ironi mot mer än en af systemets män; men man kan äfven läsa sådana uttryck
