genomläsare af gamla manuskript, han kände så intimt sin egen tids händelser, han var en så fin observatör, att han för denna tid alltid kommer att blifva en källa af värde — svårigheten är endast att skilja det falska från det sanna.
Om Crusenstolpe öfvade så stort inflytande berodde det icke minst på hans framställningssätt. Han förstod att ur ett ämne alltid framlocka de intressantaste sidorna; allt blir hos honom lätt och lekande och äfven såsom ren stilkonstnär tillhör han de bästa.
Redan i de noveller han utgaf som tjuguåring framträder han som en god stilist. Men det är en Crusenstolpe avant la lettre, som man där har för sig; han har ännu icke funnit sitt verkliga manér. Hans satser äro små och korthuggna, och han berättar jämt och naturligt med en viss älskvärd menlöshet. Vill man emellertid känna den Crusenstolpe, hvilken samtiden beundrade såsom stilist, bör man icke genombläddra något arbete tidigare än Skildringar ur dagens historia. Man finner där och i hans senare arbeten ett helt annat manér än i ungdomsskrifterna. Man märker, att han under tiden studerat äreminnena och lyssnat till talen på riddarhuset. Han har blifvit strängare i sitt ordval, han älskar allegorier och bilder, och hans perioder bygga sig konstfullare. Likväl verkar denna stil mera genom sin färg än sin plastiska afrundning. Samtiden fann den beundransvärd och ännu i dag gör den intryck genom något visst sirligt förnämt — ett återsken från hans egen personlighet. Det är knappast ett fel, att den numera verkar föråldrad, ty det gifver tidsstämning. När man öppnar hans böcker, är det, som sloge det upp en doft af torkade rosor, och man känner sig plötsligt förflyttad till en salong från trettiotalet med tunga mahognimöbler och kinesiska potpourrikrukor på spegelkransen. Knappast någon svensk har öfverträffat Crusenstolpe såsom skandalskrifvare, men ingen har heller varit det på ett förnämare sätt än han.