yttre i lifvet hade Palmær intet öga: i institutioner, regeringar och alla de öfriga former, i hvilka samhället manifesterar sin tanke och vilja, upptäckte han endast omotsvarigheten mot de uppställda krafven.
På grund af denna sin beskaffenhet uppträdde han alltid oppositionellt och rent af som cyniker. Han började redan som student, då han en gång på sitt vanliga kvicka och trygga sätt förlöjligade en disputationsakt och så ordentligt lyckades reta seniorerna, att han erhöll en varning af inspektor; en annan gång råkade han illa ut, därför att han vid någon högtidlighet infunnit sig i hvardagsdräkt. Det hör nämligen också till porträttet, att han var likgiltig om sin klädedräkt, däri visande sig som en sann filosof af den cyniska skolan.
Det gick också Palmær på hans vandring genom lifvet på samma sätt som rabulisten, hvilken sökte tjänst i månen: han fick ingen plats, ty hans själfständighetsknölar voro så vidunderligt stora, att de snarare borde heta halstarrighetsknölar. Professor Rudberg hade upptäckt hans stora anlag för kemi och välvilligt erbjudit honom att få arbeta under Berzelius, hvilket var en stor ära och icke ringa fördel. Palmær svarade att »om det vore för mer att sota ned sig hos Berzelius, än i något annat laboratorium ville han det gärna.» Öfver detta nonchalanta sätt att emottaga ett vackert anbud blef professor Rudberg förargad. När han sedan uppvaktade Berzelius, sökte denne vinna honom genom vänlighet; detta gjorde emellertid en motsatt verkan på Palmær: han fann honom nedlåtande. Öfverallt framsticker hans tjurskallighet och oppositionslusta, hans ytterliga brist på att finna sig i någon form af socialt tvång. Det fanns endast en societet, i hvilken han gärna umgicks, nämligen hvad han kallade för den »högsta societeten»: Shakespeare, Homerus, Sofokles, Horatius, Sterne, Rabelais, Byron etc., kort och godt de excellencer med hvilka man umgås icke »vördnadsfullt» utan »förtroligt». De utgjorde de enda som han bugade sig för — nämligen då han ville upptaga en eller annan af deras volymer, som hade sin plats i ett hörn nere på golfvet af hans alltid anspråkslösa bostad.
Till råga på allt var han ytterligt lat. Han trifdes helst på sin soffa med en bok i handen. Och det ligger nästan något rent nyromantiskt öfver hans lättja: det förefaller som vore
