han lat ej blott i kraft af sin förträffligt organiserade natur utan äfven på grund af vissa teorier. En af nyromantikens läror, var att i allo följa sin naturs impulser, att aldrig föresätta sig något, men liksom djuret följa sina instinkter — en slags öfverdrift af det sunda konstnärslynnets fordringar. En verklig nyromantiker diktade endast, då han befann sig i stämning — enligt teorien nämligen. Lyckligtvis följde emellertid icke alla denna. Men Palmær gjorde det, han skref aldrig, utom då han var i stämning och han befann sig aldrig i stämning utom då han var i största penningknipa. Som hans behof emellertid voro obetydliga: en bit östgötafläsk, en sup och en toddy, har han skrifvit ovanligt litet. Denna hans ringa produktion sammanhänger emellertid äfven med hans sträfvan efter fullkomlighet, hans begär att nå det högsta, ty han var en ovanligt samvetsgrann arbetare, hvilken filade sina kvickheter både länge och väl. Stundom märker man till och med att han filat för länge — de hafva förlorat något af sin omedelbarhet.
Obeständigheten i hans lynne och bristen på uthållighet, gör att Palmærs lifslopp icke ter sig synnerligen lysande. Sina studier skötte han utmärkt och tog en vacker magistergrad 1830 med kemi som hufvudämne, men därmed var det också slut. Det praktiska lifvet kunde icke fasthålla eller fängsla honom. Han blef anställd som adjunkt i kemi vid Karolinska institutet, men skötte icke sina åligganden och kom därför i strid med sina öfverordnade samt måste slutligen 1835 taga afsked. Hierta hade emellertid fått öga på honom och fästat honom vid Aftonbladet mot ett synnerligen ansenligt honorar samt föga att göra — endast en artikel i månaden, säger man, — men icke ens detta stod Palmær ut med. Och likväl borde han här hafva haft ett stort verksamhetsfält som kritiker och kåsör och liksom den flitige, entusiastiske Orvar Odd efterlämnat en lång rad af skrifter. Men han slutade snart i Aftonbladet. Sedan finna vi honom i hemorten, hvarest han aspirerade på en adjunktsplats vid läroverket; när han icke lyckades erhålla denna, började han år 1838 i Linköping utgifva tidningen Östgöta korrespondenten och grundade ett tryckeri 1839. Men redan 1840 hade han tröttnat på sin tidning, hvarför han öfverlämnade den åt Ridderstad. Han försökte sig i stället 1841 med en månadsskrift Herr Lars, hvilken lefde till april nästa år. En anställning som lärare
