vid Linköpings gymnasium hade han förgäfves sökt erhålla och hämnades därför på domkapitlet med Yttersta domen i Kråkvinkel. År 1844 blef han lärare vid Sjögesta landtbruksskola i åkerbrukskemi och fortsatte därmed ända till 1847. Samma år valdes han till riksdagsman för Linköping—Wimmerby, men valmännen visade sig föga belåtna med sin förtroendeman och detta med fullt skäl. Ty naturligen tog Palmær icke heller riksdagsarbetet på allvar utan uppträdde mest som rolighetsmakare. Då han nu emellertid kommit till Stockholm, stannade han där några år, fast han hade svårt att lifnära sig. Han dog 1854. Då hade han redan länge varit trött på lifvet. Ett så overksamt lefnadssätt, utgör sin egen förbannelse. »Mitt lif är ett fortsatt döende», säger han redan i en dagboksanteckning från trettiotalet, »Gud, om han finnes, hjälpe mig.» Och det ligger en förfärande bitterhet, en hel lifsutveckling gömd i följande korta sentens, som likaledes finnes bland hans dagboksanteckningar: »Döden en befriare — först en sentimental fras, sedan en förfärande sanning, slutligen en ljuf sanning.»
Utom några vackra ungdomspoesier, hvilka dock icke äro af någon större betydenhet, är allt hvad Palmær skrifvit satiriska kåserier. Många af dem äro redan nu mindre njutbara, ty de behandla samtida ämnen, hvilka delvis icke längre äro begripliga utan en noggrann kännedom om tidens historia. Till gengäld finnes det bitar af honom, som säkerligen komma att lefva lika länge som svensk prosa. Liksom Sturzen-Becker i tidens journalistik representerar det lätta, eleganta fransyska kåseriet, växlande i ton efter ämnet, i angreppet chevalereskt och vanligen af en viss harmlöshet i skämtet, så är Palmær en typisk representant för den tyska kvickheten, sådan den utbildats af Lichtenberg, Jean Paul och Borne. Det är icke utan, att det hvilar något tungt och metodiskt öfver hans kvickheter. Han är ofta groft personlig i sina utfall och såsom ensidig känslomänniska skjuter han icke sällan öfver målet och blir orättvis och bitter, utan att denna indignation bäres och ursäktas af tillräckligt starkt patos. Själfva formen för hans komik är förståndskvickheten, sådan den t. ex. typiskt föreligger i Börnes bekanta yttrande: »när Pythagoras funnit hypotenusan, offrade han en hekatomb, och sedan den dagen darrar hvarje oxe, då en ny sanning upptäckes. Liksom i den Börneska kvick-
