heten är det alltid något som Palmær vill åt; det ligger nästan alltid en moralisk indignation bakom hans komik. Detta något är antingen rent abstrakt eller också ytterst personlig. Han skrifver t. ex.:
»Regenterna i månen hafva i alla tider satt stort värde på fän, och vid
berättandet af lediga tjänster alltid gifvit dem företrädet. De hafva alltid
resonerat på följande sätt: en ämbetsmans tjänst består däruti, att han
verkställer regentens vilja och realiserar regentens tankar. Händer nu så, att en
ämbetsman själf tänker och själf vill, så händer ock, att han vill och tänker
annorlunda än regenten vill och tänker; emedan gud ej skapat två människor
lika. Men af detta annorlunda följer nödvändigt, att ämbetsmannen mindre
gärna gör sin tjänst, och hvad man ej gärna gör, det gör man illa.
Följaktligen måste en ämbetsman, som själf tänker och själf vill, sköta sitt ämbete
illa. På samma sätt bevisas, att en ämbetsman som hvarken vill eller tänker,
sköter sin tjänst väl. Hvad kan nu väl vara mera rättvist, än att de, som
sköta tjänsterna väl, utnämnas framför andra, som sköta tjänsterna illa?
Således böra lediga tjänster alltid med fän besättas. Quod erat demonstrandum!
Det är klart, att denna satir är riktad mot Karl Johans
sätt att utnämna sina ämbetsmän, men den är så pass
allmän, att den ungefär passar för alla tider. Med andra ord
Palmær har aldrig som t. ex. Heine (eller senare i Sverige
Strindberg) förmågan att med träffsäker elakhet slå ned på
det individuella lytet, afmåla det så, att alla känna igen det.
Därför blir hans jakt på furstar och tyranner och på
dumheten i längden tämligen enformig.
Dessutom är denna moraliska indignation sällan buren af något starkare patos. Ofta är det rent personliga utfall som sätter pennan i hans hand. Så är t. ex. fallet i den lilla utomordentligt kvicka bibelparodien Yttersta domen i Kråkvinkel, där det särskildt är Linköpings biskop och domprost, som få sitta emellan. Biskopen saknas vid det stora uppropet, ty han går ännu och letar efter sitt hufvud, hvilket han i en hast icke lyckats återfinna. Men när Gabriel underrättas om orsaken till biskopens uteblifvande, så ler han och yttrar: »den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsåg biskopen, att komma sådan som han är.» — På liknande sätt afhånas domprosten. Hin håle, som å ämbetets vägnar infunnit sig vid yttersta domen, blir emellertid lottlös, eftersom Gud Fader förklarar kråkvinkelsborna »för får allesamman» och följakt-
