I.
Det är klart, att under de politiskt upprörda förhållanden, som härskade på gränsen mellan de båda seklen, skulle äfven litteraturen befinna sig i häftiga svängningar. Hela samhället omvandlades. Hvad var naturligare än att äfven litteraturen sökte nya ideal!
För att förstå dessa litterära rörelser i början af adertonhundratalet och framförallt innebörden af den riktning, som omkring 1830 uppenbarar sig i de europeiska litteraturerna, måste man gå tämligen långt tillbaka i tiden. Den period, hvilken inledes 1830 och sträcker sig fram till sjuttiotalet, är nämligen endast ett särskildt skede i en stor rörelse, hvilken då redan pågått öfver ett sekel. Liksom man kan härleda det politiska system, hvilket sedan snart tvåhundra år öfver allt bryter sig väg i Europa från England, så gå äfven de litterära idealen tillbaka dit. Det var i detta land, som i början af sjuttonhundratalet i omedelbar följd af den politiska frigörelsen en litteratur uppväxte af en helt annan karaktär än den franska pseudoklassisiteten. Denna hade ansett såsom sin högsta uppgift att efterlikna den antika. Den hade alltid valt sina ämnen ur de högsta kretsarnas lif. Den engelska litteraturen ville däremot endast återgifva verkligheten. Den sökte helt enkelt återgifva lifvet sådant som det omedelbart tedde sig för författarna. De arter, som särskildt dyrkades, voro modern journalistik, borgerlig roman och borgerligt drama; alltid hämtade dessa författare sina ämnen ur tidens hvardagslif, och deras syfte var lika mycket moraliskt som estetiskt. Snart förnams äfven en ny ton i lyriken. Det stela odet och de kvicka sällskapspoesierna försvunno och gåfvo plats för dikter, fulla af känsloömhet och en
