gråtmildhet utan gräns. Fast man ännu icke medvetet brutit med den franska skolans stränga retorik, böljade formen redan blifva friare, i det den inspirerade sig af den äldre folkpoesien, som samtidigt kommit till heders.
Det dröjde icke länge, förrän denna strömning äfven inträngde i Frankrike. Voltaire är bland de första, som fästa sina landsmäns uppmärksamhet på den engelska litteraturen; Abbé Prévost öfversatte Richardson. Diderot var nästan angloman och hans varma entusiasm såväl som hans skarpa kritik hafva gjort mycket för dramats och romanens utveckling i hans eget hemland. Men det stora och afgörande namnet är Rousseau. Ty han upphöjer till princip, hvad som hos engelsmännen ännu endast varit en tillfällig smak. Genom att häfda känslan såsom det högsta i människan, och mot samhället uppställa naturen, är han grundläggaren af en ny tidsålder i litteraturens historia, och ännu i dag står den europeiska dikten under hans tecken. Politiskt och religiöst, litterärt och socialt skapade han nya känslovärden, som skulle blifva bestämmande för det kommande seklet.
Det är emellertid hvarken i England eller Frankrike, som den egentliga brytningen med pseudoklassisiteten försiggick. Naturligt nog, eftersom den i Frankrike hade sina djupaste rötter och i England länge varit som barn i huset. Det var i Tyskland, hvarest de litterära traditionerna voro yngre, som den afgörande kampen kom att stå mellan den franska smaken och det nya idealet. Lessing bekämpade steg för steg den diktkonst, som blomstrat under Ludvig den fjortonde och uppställde emot densamma ett nytt program: Shakespeare och antiken. Den antik, som därvid föresväfvade honom, var icke den som fransmännen dyrkat, utan en fördjupad antik, baserad på de nya filologiska och arkeologiska studierna. Sturm und Drang, den generation, som därefter upptog kampen och hvilken är helt genomträngd af Rousseauism, gick ännu längre. Herder utvidgade genom sitt hänvisande på folklitteraturen och genom sin djupare uppfattning både af Shakespeare och Homeros den estetiska horisonten. Han häfdade en ny historisk uppfattning, enligt hvilken en viss kultur nödvändigt framsprungit ur en serie yttre omständigheter: en viss ras, ett visst klimat o. s. v. Schiller och Goethe förverkligade det nya programmet och skapade Tysklands klassiska litteratur.
