Hela denna kosmopolitiska rörelse, uppbyggd af engelsk borgerlig litteratur, Rousseauism, Sturm und Drang,[1] tycktes redan omkring 1770 hafva tillbakaträngt alla de gamla arterna: tragedien, odet och den frivola conten. Men i själfva verket var pseudoklassisiteten ännu icke död. Under revolutionen, då de bästa intelligenserna voro uteslutande sysselsatta med politiken och föga intresse fanns öfrigt för litteraturen, sticker den ännu en gång upp hufvudet. Så i Frankrike och England, så äfven i Tyskland, hvarest dock motståndet mot densamma varit häftigast. Men hvad äro väl Goethes Hermann und Dorothea, hans Iphigenia och Achilleis eller Schillers ödestragedier annat än nya antikförsök, hvilka stå i den skarpaste motsats till de sentimentala romaner och frihetsglödande tragedier, som båda skrifvit under sina ungdomsår?
Det är också först, sedan en ny riktning gått öfver Europa, som pseudoklassisiteten för alltid försvinner. Hvad Lessing börjat, Schiller och Goethe fortsatt, fullbordades af nyromantiken.
Nyromantiken, hvilken ju först uppträder i Tyskland, uppbäres af en ny generation, hvilken uppväxt under helt andra förhållanden än Schiller och Goethe. Ty det är framförallt i den franska skolan, som dessa båda skalder och deras samtida förvärfvat sin säkra teknik. Goethe har under sina barnaår insupit fransk kultur genom målning, teater och litteratur, och Schillers retorik bär allt för tydligt en fransk prägel, för att det skulle vara nödvändigt att påvisa dess ursprung.
Den skara ynglingar däremot, som vid sekelslutet i Jena omstämde värdena, intresserade sig alls icke för pseudoklassisiteten. De voro de första tyska ynglingar, som uppväxt i en verkligt nationell kultur. Tiecks och Schleglarnes läromästare äro framförallt Herder och Goethe, Schiller och Jean Paul. Det var i deras fotspår som de studerade antiken och Shakespeare och de sydländska vitterhetsslagen. De äro också de första som till fullo uppskattat denna äldre generation af tyska skalder. Det är August Wilhelm Schlegel, som tolkar Schiller och Goethe och för första gången verkligen sätter dem i relief. Det är också han, som, skarpare
- ↑ Jag kallar i det följande denna litterära kosmopolitism helt kort för Rousseauism.
