statsförfattning, hvilken efterlefves. Ännu skulle det dröja åtskilliga decennier och många strider skulle utkämpas, innan man kunde tala om konstitutionellt styrelsesätt i Sverige. Landet hade icke väl uppnått yttre lugn, förrän hotande moln till en ny författningskamp uppstego på den politiska himmelen.
Äfven härvid inverkade de allmänna europeiska rörelserna på svenska förhållanden. Efter revolutionen följde ju omedelbart reaktionen. En hel serie af skriftställare uppträdde, hvilka bekämpade revolutionens läror och sjuttonhundratalets statsteorier. Läran om folkfriheten och folksuveräniteten fingo vika för teorien om ett patriarkaliskt envälde. Den religiösa tolerans, hvilken stått såsom idealet för sjuttonhundratalet, aflöstes af ortodoxa tendenser både i den katolska och den luterska världen. I filosofien uppstod en hel serie af systemer, hvilka bekämpade upplysningstidens empiristiska och mekaniska filosofi. Öfverallt sökte man klafbinda individens frihet, och idealet var åter medeltidens ståndssamhälle och den föregående tidens envälde.
Samma tendenser visade sig i den praktiska politiken. Det var Ryssland, hvilket mer än någon annan makt bidragit till Napoleons besegrande, som gick i spetsen för de reaktionära sträfvandena. Alexander den förste samlade de flesta af Europas furstar till ett gemensamt förbund, den heliga alliansen, och Metternich förstod att använda dess något oklara program för sina reaktionära syften.
Äfven i Sverige visade sig dessa rörelser, om också vågorna här icke gingo så höga som mångenstädes utomlands. De nya statsteorierna erhöllo sina försvarare i Uppsala-fosforisterna. Atterbom, utan betydelse i den praktiska politiken, var dock ända till sin död en ifrig anhängare af de medeltida idealen. Geijer och Palmblad kämpade snart med i dagens strider, och den förre var den »historiska skolans» chef och första kraft. Och bakom honom skymtade man den gamle rabulisten Hans Järta, hvilken nu stod som den allt sammanhållande motståndaren till folkfrihetens rörelser.
Den reaktion som, från och med Gustaf den tredjes död, utmärkt regeringens alla åtgöranden öfvergick till den nya, som var satt att vakta 1809 års konstitution. Det var nämligen ministrarna från det gamla enväldets tid, hvilka fingo plats i de nya konseljerna, först Karl den trettondes och sedan Karl XIV Johans. Symbolen för hela det gamla
