än någon före honom, insätter Shakespeare i hans historiska miljö och öfversätter honom på ett sådant sätt, att han sedan aldrig upphört att vara äfven en tysk skald.
I mångt och mycket hafva äfven nyromantikerna fortsatt och fullbordat, hvad deras stora föregångare påbörjat. Herders verksamhet för förståendet af de olika litteraturerna och religionerna, kort sagdt för den etnografiska och historiska uppfattningen af människan, hafva Schleglarne fört vidare.
I korthet sagdt är därför nyromantiken ett återupptagande af Sturm und Drangs idéer och en reaktion mot Schillers och Goethes antikhärmande dikter. Med andra ord från den rent historiska synpunkt, från hvilken denna rörelse här betraktas, utgör den en omedelbar fortsättning af den genom revolutionen hämmade Rousseauismen.
Det kan lätt förefalla, som om nyromantiken vore af helt annat skaplynne än Rousseauismen. Den senare rörelsen var revolutionär, den förra reagerade däremot snart nog mot hela sjuttonhundratalets frihetsidéer, och denna omständighet blef en af orsakerna till dess kortvariga välde. Ser man emellertid till djupet af rörelsen, finner man samma individualism, som utmärkt Rousseauismen och samma begär att spränga de bestående formerna. Men det finnes också en skillnad. I Rousseauismen hade det varit känslan, hvilken rasat och brutit i burens galler för att komma lös och röra sig fri från alla reglor; i nyromantiken är det däremot fantasien, som icke längre vill veta af några bojor, utan blifvit medveten om sin suveränitet. I detta afseende är den senare rörelsen lika exclusivt ästetisk som pseudoklassisiteten eller Schiller och Goethes världsuppfattning varit det. I den Fichteska filosofien är det jaget som skapar icke-jaget, d. v. s. hela världen är intet annat än en spegling, en fantasibild af individens inre. Och denna subjektiva och konstnärliga uppfattning betonas ännu starkare af Schelling. Icke minst visar sig denna frigörelse på formens område. Nyromantiken bryter afgjordt och till och med själfsvåldigt med de hittills gällande stilreglorna, ja ofta mot alla kompositionslagar öfverhufvud. Den gör det så grundligt, att den hotar att förstöra all form. I prosan är det t. ex. Sternes och Jean Pauls ledlösa manér, endast bestående af reflexion och bilder, hvilka godtyckligt aflösa hvarandra, som för en viss tid blir det härskande. Ödes-
