individens sträfvanden, aldrig förstör något traditionellt, som kan bevaras. I filosofien har engelsmannen alltid ryggat tillbaka för de djärfva metafysiska konstruktionerna och aldrig stigit högre upp på förklaringarnas skala än som var nödvändigt för att sammanfatta en serie af detaljer under en genom empirisk forskning vunnen lag. Den litterära realismen är likaledes urgammal i engelsk litteratur. Alltid finner man där ett begär att gå verkligheten så nära in på lifvet som möjligt, att teckna händelser och karaktärer utan alla konventionella hänsyn, utan förutfattade systemer, endast så lefvande och rikt som möjligt. Man kan spåra dylika tendenser redan i medeltidens litteratur, och Shakespeare har i Hamlet fullt medvetet utkastat realismens program, och han har mästerligt genomfört det på en i öfrigt öfvervägande romantisk ämnessfär. Efter de stora politiska omhvälfningarna blef äfven det realistiska betraktelsesättet — i motsats till den från antiken ärfda retoriken — det härskande i engelsk litteratur. Defoe tillämpade detsamma i Robinson Crusoe och förlänade därigenom denna äfventyrsroman en trovärdighet, som sällan förut uppnåtts i dikten. Detsamma gäller Swift och hans Gullivers resor. I grund och botten äro dessa satirer endast en serie af fesagor. Rabelais har lekt med liknande ämnen, men så skälmaktigt, att han aldrig narrar oss att tro dem verkliga. Swift däremot förtäljer sina underbara reseäfventyr med en vetenskapsmans allvar, med ett så logiskt sammanhang, en sådan skicklighet i utväljandet af detaljerna, en sådan förmåga att undandölja det osannolika, att dessa sagor verka såsom fullt trovärdiga resebeskrifningar. Den borgerliga romanen och skådespelet, som följde efter dessa mästerverk, äro också genompyrda af realism. Det är i denna litteraturströmning, som grunden lägges till den modärna diktens skildringsmetoder.
Den man, som inleder adertonhundratalets realism, är Byron. Han hade uppväxt i sjuttonhundratalets idéer. Hans synkrets är från början bestämd både af Voltaires och Rousseaus åskådningssätt. Hvad formen beträffar, är Pope hans läromästare, och spåren af pseudoklassisitetens stilideal äro alltid synbara i hans starkt retoriska manér, äfven sedan romantiken med dess begär efter starkare färgläggning inverkat på detsamma. De båda första sångerna af Childe
