Harold äro typiska för hans tidigare manér — de äro abstrakt idealistiska både till innehåll och formgifning. Men personliga lidanden, skilsmässan från hustrun, hans stigande missnöje med samhället fördjupade hela hans väsende. Efter 1816 lämnade han England för alltid, och därefter följde en serie af skrifter, som hvar på sitt sätt äro en utmaning mot hela samhället och ett förebud om hela den kommande liberala rörelsen. I Cain går han dogmerna in på lifvet och skärskådar tviflande bibelinnehållet, något oerhördt på den heliga alliansens tid. Och i Don Juan afslöjade han hela det dåvarande samhällets skavanker, dess hyckleri och dess skenhelighet, dess lumpenhet och kälkborgerliga moral, despotismens och kyrkans sköna förbund, hela den heliga alliansens lifsinnehåll.
Under sysslandet med dessa oppositionella idéer blef hela hans uttryckssätt ett annat. (Man jämföre de båda första sångerna af Childe Harold och Don Juan.) Det blef djärfvare och friskare och sökte återgifva lifvets hela mångfald. Redan i Beppo, närmast ett ystert skämt, skrifvet såsom minne af några veckors hurtigt karnavalslif i Venedig, framträdde detta nya skrifsätt. Man kan sedan på olika vägar spåra hans växande realism. Det framträder i hans orientaliska berättelser, med deras för tiden ovanliga lokalfärg. Han återgifver det fysiska lidandet med en ytterlig närgångenhet (t. ex. hungerscenerna efter skeppsbrottet i Don Juan), och han fördjupar slutligen äfven själsskildringarna. Höjdpunkten af detta sitt senare manér uppnådde Byron i Don Juan, som just i sin egendomliga stillöshet och sin personliga infallsstil gifver ett uttryck för hans försök att nå närmare verkligheten. Det är betecknande att det i mångt och mycket är öfver Byrons och V. Hugos skildringar (den senare är direkt inspirerad af honom), som den samtida tyska ästetiken skapar sina definitioner af det rysliga, en speciell sida af det fulas ästetik. Och det är icke heller underligt, att den samtida dogmatiska ästetiken hade svårt för att klassifisera en sådan dikt som Don Juan. Var den ett heroiskt epos eller var den ett komiskt eller hvilken plats skulle man öfver hufvud anvisa densamma? Det är icke underligt att den icke kunde lösa denna fråga ty den låter endast historiskt förklara sig: Don Juan är en öfvergångsdikt, på en gång romantisk och realistisk.
Byrons genius verkade öfverallt tändande. Var det också först och främst det vildt romantiska, det teatraliska, det
