Donna Clara. Hjältinnan gifter sig med en annan man än den, som älskar henne; älskaren skjuter sig, utan att hon vet därom, samma dag som hennes bröllop står; på aftonen, då dansen går i salen, ser hon emellertid älskaren komma emot sig, och han dansar med henne. Under dansen varseblifver hon så, att det är en gengångare, som håller henne i sina armar. Allt detta är äkta spökromantik, berättad i folkvisestil utan spår till ett småleende. Af liknande art äro de flesta af Heines äldre dikter.
Men snart intränger en helt annan ton i hans diktning. På ett eller annat sätt bryter han stämningen. Romansen slutar med en parodisk upplösning. Han hånar sitt eget kärlekskvittrande. Han afslöjar idealet som en vanlig hvardagsdocka. Med andra ord: verkligheten grinar cyniskt igenom och kommer därigenom skarpt fram just genom motsatsen till den alltid känslofulla grundstämningen. Det är för öfrigt icke nödvändigt att utförligare dröja vid detta förhållande, ty rent ästetiskt är det ju ofta framhäfdt såsom det mest karakteristiska för Heines manér, men hvad som bör betonas är, att det är två tidsåldrar som här mötas och två stilideal som här kämpa emot hvarandra. Denna blandning af romantik och verklighet framträder öfverallt i hans diktning.
Heine utvecklade sig på denna väg till en mästerlig situationsmålare, som i mångt och mycket är en föregångare icke blott för sina egna landsmän, utan äfven för fransmännen. Mycket af den senare impressionismens manér (Goncourtarnes t. ex.) finnes redan hos Heine. Såsom erotiker går han verkligheten närmare än någon annan i sin generation. Baudelaire, i vissa afseenden seklets djupaste men också fränaste erotiker, stammar i rak linje ned från honom.
På ett liknande sätt upplöser äfven Hoffmann romantiken och för den öfver till verkligheten. Hoffmann tillfredsställde tidens begär efter det hemska och fantastiska. Men hvad som hos de flesta nyromantici endast varit ett rent yttre manér utan djupare innebörd, endast teatraliskt arrangerade spökscener, fick hos Hoffmann en helt annan karaktär, därigenom att de trationalistiskt förklarades. Hoffmann tecknade mästerligt alla stämningar af fasa, men han motiverade dem äfven och visade dem därigenom såsom utslag af anormalt själslif. Spökena blifva hallucinationer. Själslifvet återgifves med en skarpsinnig dialektik, som sällan förut. Här
