strider, så skedde det med en kraft och en liflighet, som om han själf sett allt med egna ögon, och läsaren kände sig också samtida med de tilldragelser han framställde.
Detta var en dittills okänd konst. Sjuttonhundratalet hade ännu en rent abstrakt uppfattning af historien. Det hade ännu icke kommit till medvetande om, att människan ej alltid och öfverallt varit samma väsende. Dess historiska uppfattning framträder tillräckligt i ett sådant drag som, att man ännu under revolutionen och till och med senare spelade dramer med antika ämnen i modärna kostymer eller i bästa fall i fantasidräkter af den mest underliga och blandade beskaffenhet. Man tänke sig i våra dagar Julius Caesar i Shakespeares drama uppträdande i chapeau-bas och frackkostym och hvad effekt det skulle göra på en nutida publik — och man har två skilda tidsåldrars historiska uppfattningssätt åskådligt framför sig.
Emellertid var det just under sjuttonhundratalet, som flere författare lade grunden till den modärna historiska uppfattningen och genom att framhäfva klimatets, rasens m. fl. yttre omständigheters betydelse nådde fram till den betydelsefulla satsen, att människan är olika under skilda tider och i skilda luftstreck. Icke minst Herder har bidragit till, att denna åsikt trängde igenom, men det var dock först genom Walter Scott, hvilken äfven direkt inverkat på den deskriptiva historieskrifningen (Thierry, Macaulay, Fryxell), som den blef allmän egendom. I hvar och en af Walter Scotts historiska skildringar var denna då nya uppfattning illustrerad, och utan att läsarne märkte det, förändrades hela hans historiska betraktelsesätt.
Den metod, som Walter Scott därvid använde, lånade han från den borgerliga romanen, hvilken mot midten af sjuttonhundratalet uppstått i hans fädernesland. Dess egendomlighet och nyhet hade just legat däri, att den med en dittills sällspord realism förstått att skildra en samtida tilldragelse. Walter Scotts originalitet ligger från teknisk synpunkt just däri, att han förenade den nya historiska uppfattningen med den borgerliga romanens metod. Hans historiska beläsenhet satte honom i stånd att fritt röra sig i skilda tider. Han inpassade händelsen i en miljö, som han noga studerat. Ofta brukade han på stället iakttaga det landskap, de historiska minnesmärken, hvilka han ville använda i sina
