som studenten först trädde i personlig beröring med sin professor. De minnen eller anekdoter, som knöto sig till dennes person, gällde i regel, så framt det inte var privat skvaller, mer eller mindre lyckade tentamina, mer eller mindre svåra eller besynnerliga tentamensfrågor.
För denna sida av sin lärarverksamhet hade Hjärne mindre intresse. Särskilt för de enskilda tentamina hyste han utpräglad motvilja, och han hälsade som en befrielse deras avlysande genom 1891 års examensreform, liksom han fann deras återinförande under hans senare professorsår innebära ett steg i reaktionär riktning. Examina betraktade han snarast som ett nödvändigt ont, nödvändigt på grund av universitetets uppgift att även kontrollera vissa kunskapsmåtts inhämtande med hänsyn till åtskilliga praktiska behov. Men examina fingo aldrig göras till huvudsaken, tentamensplugg och tvångskurser voro honom i hög grad emot, han var alltid angelägen att lämna sina lärjungar största valfrihet i fråga om sina studier och kurser och undvika, att vissa böcker skulle anses en gång för alla bestämda som »normalkurs».
För Hjärne var universitetet i främsta rummet en läroanstalt, undervisningen var dess främsta uppgift, undervisningens vetenskapliga hållning och den största möjliga frihet för lärare och lärjungar dess viktigaste krav och livsvillkor. Ty
