24
ning. Det gick ej an att, såsom i tidigare historiska arbeten ofta skett, nöja sig med ett godtyckligt och fragmentariskt excerperande av diverse aktkonvolut i arkiven; den fullständiga överblicken över ämnet vinnes först, sedan man genomgått hela det material, som för detsamma finnes till hands. Gäller det t. ex. — skrev han en gång — »att bedöma trovärdigheten av en ambassadörs berättelser från ett främmande hov, måste man vara i stånd att bilda sig en säker övertygelse icke blott om berättarens personliga sannfärdighet och iakttagelseförmåga utan även om de särskilda omständigheter, under vilka han blivit satt att verka, om hela den politiska konstellation, som bestämt hans regerings inre och yttre uppträdande, ävensom hans ställning till inhemska och utländska statsmän».
Av detta Hjärnes stränga krav på grundlighet följde, att han, när det var fråga om utländsk historia eller svensk historia, där den tangerade andra länders, ansåg kunskap i det ifrågavarande landets språk oundgänglig. Karakteristiskt är vad en av hans lärjungar från hans tidigare professorstid berättat: den unge mannen hade blivit tjusad av Hjärnes skildringar på sina föreläsningar av en epok i Persiens historia och hemställde till professorn, om inte därav kunde göras ett avhandlingsämne, men erhöll då det välvilliga men fullt övertygande svaret, att historisk
