framstående idkare bland Hjärnes lärjungar; man behöver som bevis för detta endast erinra om namn sådana som Sam Clason, Nils Edén, Eli Heckscher, Gunnar Huss, Torvald Höjer, Verner Söderberg, Sven Tunberg, Karl Gustaf Westman.
Till Hjärnes akademiska verksamhet kan också räknas ordförandeskapet i Historiska föreningen, där han på ett ännu mer otvunget och personligt sätt hade tillfälle ge sina lärjungar del av sitt vetandes skatter, sina geniala idéer och befruktande uppslag. Hans inlägg i diskussionerna, som röjde en fast otrolig beläsenhet på de även till synes mest avlägset liggande områden av historien, hans livfulla, ofta frispråkiga och saftiga, alltid fascinerande samspråk och uttalanden i historiska, litterära eller politiska ämnen under »nachspielen» höra säkerligen till de starkast inpräglade minnen, som Hjärnes lärjungar föra med sig från studieåren. Även inom andra studentkretsar, där Hjärne kände resonans för sina åskådningar, t. ex. Studenter och arbetare under tidigare år, föreningen Heimdal på senare tid, var han en ofta sedd och välkommen gäst.
Också omfattades Hjärne av sina lärjungar med en beundran och en tillgivenhet, som icke minskades av att åskådningarna ibland kunde avvika från hans, som ytterligare närdes av er-
