III.
Hjärne som historieskrivare.
DE HAR SAGTS, att Hjärne var den lärdaste historiker vårt land någonsin ägt. Men det har också, ofta icke utan beklagande, sagts, att omfattningen av hans historiska författarskap icke stod i proportion till hans utomordentliga lärdom. Delvis beror nog ett sådant omdöme på bristande kännedom om vad Hjärne i verkligheten producerat, men till en viss grad har det också sin förklaring i den säregna arten av hans författarskap. Hjärne var icke i egentlig mening specialforskaren, som med den av honom själv anbefallda minutiösa grundligheten och kritiska sovringen genomplöjde arkivens skatter och på grundvalen av dessa studier utförligt och uttömmande behandlade en begränsad detaljuppgift. Han sysselsatte sig visserligen i yngre år även med dylikt arbete, vars resultat föreligger i en rad av rikt dokumenterade avhandlingar och tidskriftsuppsatser, men under sin professorstid ägnade han sig endast undantagsvis däråt, och några egentliga arkivforskningar bedrev han icke under senare tid. Han var icke heller en historiker av F. F. Carlsons, Malmströms och
