Odhners typ, som på grundvalen av egna och andras detaljforskningar gör sammanfattande och sammanhängande framställningar av en längre eller kortare historisk epok; hans enda arbete av denna art, hans bok om Karl XII, blev ett fragment.
Hjärne var framför allt universalhistorikern. Hans eget rörliga och livliga ingenium, impulser från den runt omkring i världen pågående vetenskapliga diskussionen och — icke minst — från samtidens växlande och till analogier inbjudande händelser drevo honom att från tid till tid skifta sina studier och intressen och därmed även ämnena för sin produktion. Denna blev därför i hög grad splittrad, och den fick gärna essayens form. Den föreligger till mycket stor del i form av uppsatser i tidningar och tidskrifter, föredrag och föreläsningar, »grundlinjer» till föreläsningar, särskilda broschyrer, högtidstal, recensioner m. m. En del av denna rätt svåråtkomliga litteratur samlade Hjärne i några bekanta volymer: Blandade spörsmål (1902), Östanifrån (1905), Svenskt och främmande (1908) — innehållande några av de yppersta alster, som flutit ur Hjärnes penna —, Ur det förgångna (1912), Östeuropas kriser och Sveriges försvar (1914), Finländska frågor (1920). Men dessa volymer innehålla icke på långt när allt, mycket ligger alltjämt undangömt i tidnings- och
