32
1914»). »Staten är ett helt av levande, personliga krafter, kallade att samverka». Den Geijerska satsen, att »Sveriges historia är dess konungars», accepterar han så till vida, som det är kungadömet, som skapat den svenska staten. Kungarna ha i fred och i krig i sin och därmed även statens tjänst tagit alla de dugande krafter, som visat sig ägnade att hjälpa till vid rikets uppbyggande och upprätthållandet av dess höghet. Ur och omkring kungadömet, det högsta ordnade ämbetet i statens samlade organisation, ha alla rikets andra institutioner vuxit upp, även riksdagen, som visst icke från början tillkommit för att tygla kungadömet utan för att å folkets vägnar bistå detta i dess värv till rikets välfärd. Men den personlige konungen har från urminnes tider, såsom själv en man av folket, varit bunden av folklagen. Samma slags begränsning gäller för riksdagen, för alla rikets andra institutioner och ämbeten. Lagens, icke det tillfälliga godtyckets, herravälde i staten, statsplikternas uppfyllande, icke rättigheternas utkrävande, samarbete, icke dualism och ståndssplittring, ha varit hörnstenarna i det svenska samhället.
I särskilt hög grad har Hjärne funnit anledning att anbringa dessa synpunkter på reformationstidens svenska historia, varåt han ägnat ett utomordentligt intensivt studium och intresse och som han behandlat i en rad skrifter: Reforma-
