40
bahn (Internationale Monatsschrift für Wissenschaft, 1918).
Karl XII:s-problemet — så är i korthet Hjärnes resonemang — löses icke med den förenklade formeln om hans halsstarrighet och äventyrslystnad. Enda sättet att lära känna vad Karl XII verkligen var och betydde är att gripa sig an med ett djupare studium av hela hans tidevarv. Man får sålunda icke nöja sig med att, såsom hittills skett, se honom ur exklusivt svensk synpunkt och anlita enbart svenskt, godtyckligt valt källmaterial. Det gäller att även studera Rysslands och Polens, ja t. o. m. Ungerns, Rumäniens och Turkiets historia under detta tidsskede. För en sådan forskningsuppgift räcker icke en enda persons krafter; det behöves en hel »svensk historisk akademi», som kan förfoga över en »hel skola av noggranna arbetare och enkom utbildade specialister». Hjärne tillbakavisar varje anakronistisk och fatalistisk syn på den stora krisen. Karl XII:s kamp var i själva verket en försvarskamp för svensk och västerländsk statsordning och rättstanke, den var i och för sig icke hopplös och under alla förhållanden djupt berättigad, »för så vitt som rättens värnande till det yttersta är en livssak även för staterna och statssystemen». Att utgången blev sådan den blev, betingades i väsentlig mån därav, att de övriga staterna, Danmark, Preussen, Eng-
