land, svikande den europeiska solidaritetens krav, lämnade Sverige att ensamt avvärja inkräktarens övergrepp. Trots allt var dock icke Karl XII:s kamp förgäves: tack vare den uthållighet han inlade i striden lyckades Sverige, efter ännu tre års kamp efter hans död, komma undan med livet och undgick att dela öde med det en gång mäktiga Polen, »vars historia ej har någon Karl XII:s vederlike att uppvisa». Genom sitt energiska motstånd har Karl XII i själva verket så försvagat det segrande Rysslands egna krafter, att dessa ej på länge räckte till för erövringspolitikens fortsättning — en synpunkt som Hjärne särskilt framhävt i sin på intressanta sakuppgifter rika uppsats Ryssland under nordiska krigets återverkan (1892).
På intet område torde Hjärnes uppslag ha visat sig så fruktbärande som inom den karolinska forskningen. Den »historiska akademi» han talade om har på sätt och vis tagit konkret gestalt i Karolinska förbundet, som 1910 stiftades under hans auspicier. Om livaktigheten inom denna forskningsgren vittnar ock en imponerande rad av forskare, som, helt eller delvis inspirerade av de Hjärneska uppslagen, bidragit och alltjämt bidraga till densammas år ifrån år fortskridande utveckling: Almquist, Bennedich, Bonnesen, Bring, Brulin, Grauers, Hallendorff, Herlitz, Lundberg, Schartau, Stille, Sörensson —
