42
för att endast nämna några av de mera kända namnen.
Till den allmänna historien, även utan samband med den svenska, gav Hjärne under årens lopp en mångfald bidrag, sträckande sig från den i Wallis’ världshistoria ingående framställningen av Semiterna (1875) till de kort tid före hans död skrivna betraktelserna med anledning av Ferreros arbete om det romerska riket (1921). Till antikens historia, föremålet för hans ungdoms älsklingsstudium, återvände han ofta, ej minst på äldre dagar i ett antal föredrag inom Svenska humanistiska förbundet, berörande bl. a. Alexander den store, Roms inträde i det hellenistiska statssystemet, de plutarchiska skrifternas kulturbetydelse, Thukydides (det sistnämnda postumt tryckt i Finsk Tidskrift 1922). Sin allsidiga, realistiska syn på antikens väsen, i motsats till en äldre tids estetiserande och idealiserande, hävdade han i en artikel: Principfrågor (1899), delvis under polemik mot Heidenstams »Klassicitet och germanism». En av hävdvunna föreställningssätt obunden uppfattning gav han också tillkänna i en essay över Bysantinernas historiska betydelse (1880), en verklig ehrenrettung åt denna »högt begåvade nationalitet, som syntes kallad till en stor roll vid sidan av de andra kristna folken», men som »störtades
