bortom vårt eget livs början. Men historien som sådan predikar varken moral eller politik, den har helt enkelt liksom andra vetenskaper till uppgift att framlägga verkligheten, sådan den ter sig med sina dagrar och skuggor. Historikern är ingen domare, »han är på sin höjd revisionssekreterare, icke justitieråd».
Men då å andra sidan historien ej kan nöja sig med det nakna berättandet utan måste analysera företeelserna, och då den vidare har att göra med mänskliga strävanden och gärningar, som måste hemfalla under praktiska och etiska övertygelsers domvärjo, så måste den röra sig med värdeomdömen, bli i någon, större eller mindre, grad subjektiv. Den historiska »objektivitet», som förmenas kunna reda sig utan dylika omdömen, är i själva verket omöjlig.
En sådan åskådning var hos Hjärne så mycket naturligare, som han själv i hög grad kände och alltid betonade sambandet mellan historia och politik (t. ex. i skriften Nutidspolitik och Sveriges hävder, 1907). »Politiken är samtidens historia, och historien är det förflutnas politik.» Den som vill historiskt utforska och skildra gångna tiders statsliv, måste ha politiskt sinne — »en opolitisk historiker är ett oting». Hjärne betraktade, liksom den av honom högt beundrade Thukydides, den historiska forskningen som ett led i det politiska upplysningsarbetet. Just denna
