hand, alltefter världshändelsernas utveckling och i synnerhet genom de erfarenheter den stora omstörtningen i våra dagar givit, föranlåten att underkasta en förnyad omprövning med hänsyn till deras värde som historiska förklaringsgrunder. Det gällde t. ex. »imperialismen» och »världspolitiken», Europas primat inom världsutvecklingen, den »sociologiska» uppfattningen av historien, industrialismen, det demokratiska samhällsidealet, parlamentarismen. Över huvud var Hjärne obenägen att röra sig med alla kollektivistiska begrepp och massförteelser; allt tal om ofrånkomlig utveckling, allt fatalistiskt och deterministiskt betraktelsesätt var honom fullständigt främmande.
Ty på Hjärnes historiska åskådning kan i eminent grad tillämpas den Geijerska satsen, att »personligheten är det högsta i historien». I sitt historiska tänkande utgår Hjärne städse ytterst från individens fria bestämningsrätt: »fritt val» men med »järnhårda band för valets följder». Människans fria vilja är för all historisk forskning ett oavvisligt postulat. Med detta starka sinne för individens betydelse parade sig hävdandet av statens. Statens utveckling var för Hjärne det centrala i historien, vilket de övriga kulturföreteelserna underordna sig. De enskildas pliktuppfyllelse och känsla av ansvar mot det allmänna är förutsättningen för staters och
