52
folks livskraft och hälsa; de äro den enskilda medborgarens största uppgift och heder, liksom de ge den enskilda staten dess värde och betydelse i folkens samfund. »All politisk makt alstras och upprätthålles i längden av uppoffring, ej av enskild eller samfälld egennytta.» Men denna samhällssolidaritet — vars betonande går som en röd tråd genom hela Hjärnes förkunnelse — är icke begränsad till den egna generationen, den innebär också ett ansvar gentemot bortgångna släktled för det arv, som från dem mottagits, och gentemot ofödda släkten för det arv, som till dem skall lämnas. »Vad som växer och skall växa starkt måste sänka sina rötter djupt ned i det förflutna.»
I ljuset av denna historiska och samhälleliga grundåskådning har man att se Hjärnes syn på de historiska minnena. I hans tolkning av dessa vid akademiska högtidsfester eller eljest låg det ingenting av de konventionella festtalens ihåliga klang. Det var inga högtravande lovtal över fosterlandets »stora minnen»; namnen Anjala och Sveaborg hade — det betonade Hjärne ofta — en gång för alla gjort det omöjligt för honom att förfalla till något slags chauvinism, ty inte heller från de förödmjukande minnena kan ett folk göra sig urarva. Minnena få icke heller användas till att prisa det förflutna på det närvarandes bekostnad, att »läggas som en blytyngd på det
