54
och drömmar». I dessa ord framlyser vad som var den innersta, bärande grunden i Hjärnes liv och gärning, den religiösa livsåskådningen. Denna var i själva verket förutsättningen för hans historiska åskådning. Tron på rättssamhällets, statens bestånd och stigande fullkomning förutsätter tron på »en världsordning, som legitimerar rättens krav såsom ovillkorligen förpliktande», och varje sådan tro bygger ytterst på »en oförklarlig övermänsklig hjälp, som skänker statsmaktens målsmän förtröstan att hävda dess bestånd inåt och utåt». Mer än en gång uppträdde Hjärne såsom den kristna världsåskådningens riddare mot den kristendomsfientliga propagandans målsmän, Victor Lennstrand, Knut Wicksell, Anton Nyström och andra, icke minst vid de märkliga religionsdiskussionerna i Uppsala 1891 och i deras efterspel inom tidningspressen. I talet för Tagore på Nobelfesten 1913 framhöll han den kristna missionens betydelse för utjämningsarbetet mellan förut skilda odlingsvärldar och såsom en föryngrande kraft inom Indiens andliga liv. Och inför världskrigets djupa allvar gav han gripande uttryck åt känslan av undergivenhet under en högre vilja. Märkliga personliga vittnesbörd om tankar av denna art, röjande en i egentligaste mening protestantisk religionsuppfattning, äro t. ex. en liten självbekännelse såsom svar på en enquête i
