När i början av 1890-talet utrikesminister- och konsulatfrågorna fördes fram från norskt håll, kastade sig Hjärne med mycken iver in i diskussionen, skiftande hugg till höger och vänster och företrädande en utpräglat personlig ståndpunkt. Sålunda förde han år 1893 en — i Svensk Tidskrift publicerad — brevväxling med Björnstjerne Björnson, ett mellanhavande, som, från att först ha varit högst kordialt, antog allt skarpare form, från Björnsons sida yttrande sig i invektiver, från Hjärnes i saklig skärpa och ironi. Den kom att röra sig om »den ryska faran», som Björnson inte trodde på, men behandlade till en början den norska vänsterns krav på egen utrikesminister (och egna konsuler), vilket Hjärne avvisade såsom ledande direkt ut ur unionen. Då emellertid Hjärne såsom en kompensation för Sveriges ledning inom utrikespolitiken kastade fram tanken, att norske sjöministern skulle få högsta ledningen över båda rikenas flottor, uppstod en storm av förbittring i Sverige, Hjärne beskylldes för »norskfjesk»och det lär särskilt ha varit denna historia, som föranledde, att han icke blev den officielle högtidstalaren vid Uppsala universitets minnesfest över Uppsala möte.
Lika kritisk ställde sig Hjärne — bl. a. i en polemik med professor Bredo Morgenstierne (Svensk Tidskrift 1892) — mot den norska hö-
