liberalt parti. »Sveriges självständighet och framåtskridande — yttrade han i sitt valtal — tryggas endast i samma mån som våra försvarsvänner bli liberala och våra liberala bli försvarsvänner» — det var det gamla programmet »försvar och reformer», endast med en mera speciell betoning. Efter en skarp valstrid föll emellertid Hjärne även denna gång igenom.
Efter sekelskiftet förmärktes emellertid småningom en försvagning av Hjärnes frontställning åt höger. Hans förnämste motståndare Alin var borta. En desillusion för honom var, att försvarsfrågan icke upptogs på partiprogrammet för den frisinnade landsorganisation, som 1902 kom till stånd; också nekade Hjärne sitt namn under uppropet till densamma. Hos den radikala vänstern torde Hjärne ha gjort sig impopulär genom att öppet uttala sitt ogillande av »den enfaldiga och för de sunda reformkraven menliga» storstrejken på våren 1902. Följden av allt detta visade sig vid andrakammarvalet samma år. På ett liberalt valmöte föreslogs Hjärne som vänsterkandidat av en av sina meningsfränder, docenten Hallendorff, men ratades av mötet, som utkorade en radikal kandidat, professor Öhrwall. Några dagar därefter hölls ett valmöte för dem som icke gillade denna kandidatur, Hjärne föreslogs av Hallendorff, av den »akademiska högern» lancerades akademisekreteraren von Bahr,
