i pågående valrörelser och även vid andra tillfällen.
Oaktat Hjärne sålunda till det yttre anslöt sig till ett bestämt parti, förblev han dock i verkligheten alltjämt den självständige politikern, som förbehöll sig att få bestämma sin ståndpunkt oberoende av överenskommen partitaktik. Typiska exempel härpå äro, när han lyste med sin frånvaro vid den stora massdemonstrationen från de olika partiernas sida vid interpellationsdebatten i Ålandsfrågan 1908, eller då han så gott som ensam ställde sig kritiskt avvisande i folkpensioneringsfrågan 1913.
Hjärnes mest betydande insats i den aktiva politiken under dessa år var givetvis i unionsfrågan 1905. Medan efter konsulatförhandlingarnas avbrytande krisen med utomordentlig hastighet nalkades, skrev Hjärne en rad artiklar i Svenska Dagbladet (tryckta under titeln Unionsfaran, 1905), vari han tager upp hela unionsproblemet till diskussion. Avvägande skälen för och emot unionen och avvisande sådana ersättningar som »personalunion» eller »försvarsförbund», utstakar han riktlinjerna för ett svenskt handlingsprogram, för vilket tiden var inne nu, när det gällde unionens vara eller icke vara. Efter ett anbud om revision av unionen, vilket naturligtvis skulle avslås från norskt håll, skulle skridas till upplösningen, vilken borde för-
