78
siggå på ett sätt, som både stod i »samklang med den moderna tidens fredssträvanden» och garanterade Sverige yttre trygghet även efter unionens försvinnande. Sverige borde därför uppställa sina villkor, vartill Hjärne bl. a. föreslog gränsfästningarnas rasering och skiljedomstraktat mellan Sverige och Norge. På den första urtima riksdagen blev Hjärne medlem av särskilda utskottet — över vars förhandlingar han för övrigt förde anteckningar, som otvivelaktigt skola bliva av stort värde för en kommande forskning över denna politiska kris — och fick där tillfälle att verka för en svensk enhetslinje, vilken som bekant i viktiga punkter följde de Hjärneska direktiven. På sensommaren avreste Hjärne som emissarie till London för att i den engelska tidningspressen verka för de svenska synpunkternas bekantgörande särskilt gentemot den av Nansen intensivt bedrivna propagandan. I unionens upplösning såg emellertid Hjärne alltjämt ett, låt vara nödvändigt, ont, en politisk dårskap, vilken ytterligare förvärrades genom den garantitraktat, som Norge några år efteråt förskaffade sig. Rösträttsfrågan stod under en stor del av Hjärnes riksdagstid på dagordningen och påkallade självfallet hans livliga intresse. Då Boströmska regeringen 1904 framlade sitt förslag om allmän rösträtt med proportionella val till andra kammaren, anslöt sig Hjärne till detta, och han gjorde
