Sida:Jacobson Harald Hjärne 1922.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs
81

dade häremot »den äkta, den aldrig förfallande liberalismens krav». Belysande för Hjärnes åskådning i detta hänseende är hans utförliga, principiellt lagda riksdagsanförande vid behandlingen av förslaget om allmän folkpensionering (21 maj 1913).

Men lika litet gillade Hjärne det från motsatt, mer eller mindre kapitalistiskt håll ständigt upprepade talet om näringslivets krav, ekonomisk »samling». Vårt offentliga liv hade — framhöll Hjärne — fått för mycket av »denna offentliga Mammonskult, av strider om våra inbördes rättigheter, friheter och anspråk i allsköns ekonomiska ting».

Mot detta pockande på rättigheter och förmåner betonade Hjärne, trogen sin åskådning, skyldigheterna och uppoffringarna. Därför blev alltjämt försvarsfrågan för honom kärnan och den högsta uppgiften i vårt politiska liv. När konungens tal till bondetåget gav signalen till den stora försvarsstriden 1914, var också Hjärne en av dem som först lystrade och ivrigast gick i elden. I en mängd tidningsartiklar, tal och föredrag (därav åtskilliga tryckta i samlingen Från försvarsstriden 1914) visade han sin gamla förmåga att skänka vida perspektiv åt stundens stridsfrågor och även sin gamla stridslust. Och inför »fäderneslandets ödestimme», som kom med världskrigets utbrott, höjde sig hans stämma

Märkesmännen XIII.6