fördomar, en annan tid hemföllo vi åt ett lika ensidigt tyskeri och kunde ingenting företaga utan att hämta mönster från Tyskland, det må nu gälla militärväsen eller bibelkritik, administrativa reformer eller skolordningar. En tredje gång hängåvo vi oss åt en sentimental »boerkult» utan att besinna, att det fanns andra afrikanska folk, som endast under Englands överhöghet kunde få skydd mot »sina bibelläsande husbönders läderpiskor».
Hjärnes utsagor fingo ej sällan, utan att han själv avsåg det, karaktären av profetior, som verkligheten på ett överraskande sätt bekräftade. Han framkastade en gång, många år innan någon president Wilson existerade, tankeexperimentet om »en amerikansk Flamininus, som i kongressens namn dikterar fred på Europas egen mark och förkunnar frihetens och oberoendets gåva för jublande småfolk». Han höll på Japans bättre chanser vid rysk-japanska krigets utbrott, och han tecknade på förhand bilden av en segrande rysk revolution, »med sina alltid oansvariga och hänsynslösa ledare, med sina oberäkneliga följder av elände och hungersnöd». Skulle ej »Tolstoj lika framgångsrikt som Rousseau med sitt filantropiska kulturhat ha kunnat uppamma sin Danton och sin Robespierre?»
Åt öster var det nämligen som Hjärne i främsta rummet hade sin politiska, liksom sin historiska,
