Sedan Kröger hade börjat balen genom att högtidligt föra amtmanskan i polonäsen, visade han sig icke mycket i danssalen. Den saken gick af sig själf, såvida icke musiken förslappades af törst eller öfverväldigades af dryck. Att uppehålla denna jämvikt var också en af hans uppgifter.
Han vandrade då omkring såsom en försyn för alla, börjande ute i köket där han drack gammalt portvin med den skinande matlagerskan, som alltid anförtrodde honom att han var den ende i hela staden som förstod sig på mat. Sedan gjorde han en rund genom rummen, ständigt med öppen blick för nedbrunna ljus eller toma flaskor; än sände han en tjänsteflicka ner i källaren; än tog han sig ett glas med någon, som han ansåg behöfva uppmuntran, eller ock höjde han sitt glas till en allmän skål för kortspelarene, hvilka reste sig och smuttade på sina toddyglas.
På det sättet blef balen glad och munter, såsom Gustaf Kröger ville, så att alla dessa människor, huru stora tvärviggar de än voro i hvardagslag, kunde pigga upp sig för en enda gång och roa sig riktigt af hjärtans grund.
Men tillika var han mycket rädd för att munterheten skulle gå för långt. Hans feststämning kunde totalt försvinna, om någonting gick på tok, om till exempel en ung man, uppmuntrad af värdens stora gästfrihet, kom att dricka för mycket och företog sig att skråla eller bära sig illa åt i danssalen; då var Kröger alldeles utom sig, tils det störande elementet var aflägsnadt. Han tålte icke att bli väkt ur sin dröm om att det var en
