102
snart slut, och Gustaf Kröger skulle få komma och buga sig, och då skulle han få ett års underhåll såsom de gamla på landet. Han tykte sig redan se T. Wold i stora guldbokstäfver öfver de båda konkurrerande butikerna.
Främst at alla kvinnor han någonsin hade sett stod fru Steiner. Hennes utmanande skönhet, hennes ombytliga sätt, — än var hon stolt och otillgänglig som någonting mycket fint utländskt, än så rättfram och vänlig som en kamrat, — och därnäst den omständigheten att hon, som bedårade alla män, var en frånskild hustru. Hon var ett slags osäker enka, som hade en man i lifvet. Törres hade länge undrat öfver att hustrun frivilligt kunde gå ifrån mannen, som egde gården och det hela. Men då han fick veta att hon hade flere tusen om året af mannen utan att arbeta eller vara hans hustru, då föreföll hon honom såsom någonting gåtfullt och upphöjdt, som han blindt måste beundra.
Men han förlorade icke sin tid med att grubba längre. Han hade ingen lust att famla efter någonting oberäkneligt i toma rymden.
Hvilken nytta han kunde hafva af fru Steiner såsom Julies väninna hade han däremot strax klart för sig; och att hon såsom nu kom honom till mötes var endast en länk i den kedja af lyckliga omständigheter, som inom så kort tid hade bogserat honom ut ur det farliga sund, som leder till lifvets öppna haf, hvarest otaliga möjligheter visa sig på alla håll utan andra gränser än himmeln, där seglatsen skall sluta i oförgänglighet.
Så fast i tron som denna kväll hade Törres
