106
— Annars går en annan honom i förväg, — svarade hon och började sjätte turen.
Hans blick vek nu icke från Julie, likasom om han hade fruktat att någon skulle taga henne ifrån honom under själfva dansen.
Det blef icke vidare tid till samtal. Törres förde sin dam till det lilla rum, där hon önskade hvila. Han skulle så gärna ha frågat, men han stod bara och stammade:
— Skulle ni således råda mig att . . . att. . .
— Lyckan står den djärfve bi, — svarade hon småleende och gick ifrån honom.
Klockan närmade sig tolf, och balen hade nått sin höjdpunkt. Intet tvång kunde mera förspörjas, och ingen trötthet, inga öfverdrifter förmärktes. Alla roade sig af hjärtans grund, medan enhvar var upptagen af sina intriger och små planer, förhoppningar, öfverraskningar och missräkningar. En farlig berusande doft af älskog och vin strömmade genom salen och rummen.
Törres befann sig i ett underbart upprördt sinnestillstånd. Hans själfkänsla stegrades, medan han kände ett behof att taga för sig. Han hade aldrig förr sett huru vacker Julie kunde vara. Det lilla hufvudet satt så lätt på den långa halsen. Hon var decolletée, men klädningslifvet var rikt garneradt med gamla dyrbara spetsar, som hennes far hade hemfört från utlandet, med aldrig lyckats förmå sin hustru att bära.
Dessutom var hon röd af dansen och glad till sinnes, samt utan en tanke på de skarpa och bittra damerna både här i vrårna och ute istaden.
Endast under fransäsen hade Julie råkat ur
