— Men . . . men vi äro ju eniga? — lyckades han slutligen framstamma.
— Ja visst, — ropade Julie skrattande och försvann ut i köket.
Törres uppsökte fru Steiner och ropade strålande af lycka emot henne:
— Tänk, hon trodde att det var ni!
Fru Steiner förstod honom och såg upp med ett uttryck i ögonen, som Törres icke förstod i sitt upprörda sinnestillstånd. Men nu var måttet rågadt; hon ville bli denne drummel kvitt.
— Sade ni inte för en stund sedan att ni skulle vilja följa mina råd?
— Har jag då inte gjort det? . . . Tänk att. . . .
— Men vågar ni också framdeles göra det?
— Jag vågar hvad som hälst, — svarade han.
— Ser ni, såsom ni nu stormar fram, kan ni lätt förstöra altsammans. Bland sådana människor som vi far man inte fram på. . . .
— Men ni lärde mig ju just att begagna mig af tillfället, och jag försäkrar er att. . . .
— Ja, ja, men ser ni . . . — hon var själf helt förvirrad; men hon sansade sig och sade: — man brukar ändå först försäkra sig om familjens samtycke.
Det förstod Törres Wold mycket väl att man först framförde sitt frieri till föräldrarna. Han sade därför litet nedstämd:
— Ni tycker således att jag först borde fråga den gamle?
— Jag tror inte att han skulle tycka om en
