försvann utan att säga godnatt; en och annan af de äldre damerna gingo bort med en motsträfvig dotter; stämningen afmattades, och balen slutades tidigare än vanligt.
Då bankodirektör Christensen kom ut på gatan framför Brandtska huset, vände han sig om och såg upp mot de upplysta fönstren, under det han fundersamt gned sin stora näsa. Han tykte att det redan länge hade förefallit litet besynnerligt med Krögers affär; och nu kom därtill denna stora, lysande bal, som hade slutats med en förolämpning mot en af stadens unga krafter! . . . Lilla fröken Julie skulle kanske ännu få sota bittert för denna kväll! —
Emellertid låg Törres Wold längesedan i sin säng och stirrade ut i mörkret med vidöppna ögon.
Det ögonblick af vildt raseri, då det susade för hans öron och tanken på att slå sönder alt som fans i rummet drog genom hans hjärna, — det var en glimt, som slocknade i mörkret; han mindes ingenting därefter; han hade icke en aning om huru han hade kommit ut ur huset och hem i sin säng.
Men då han låg ihopkrupen under täcket och stirrade, visade det sig altsammans för hans blick, och det kändes såsom om någonting förskräckligt och hemlighetsfullt hade försiggått med honom. Han hade hela tiden varit en annan; han hade gått utom sig själf, utom den värklige Törres Wold, och uppträdt såsom en narr för hela staden.
Han undrade om han var drucken. Men ingenting gick rundt för honom; allting var klart; aldrig hade han varit klarare. Det var någonting
