120
mycket värre; han var galen; han darrade och lyssnade andlöst om de skulle komma efter honom. Han hade säkert förlorat förståndet.
Huru var det väl annars möjligt att han, som var så slug, kunde gå en hel kväll omkring bland människor, som helt öppet drefvo med honom? De hade ju icke smålett åt honom, utan skrattat honom rakt i ansiktet allesamman! Herrarne, som läto honom stå där och prata om bankaffärer! . . . och damerna! . . . Han prässade sitt hufvud ner i dynan och kände att han aldrig mera vågade visa sig för folk.
Han var och förblef en bondtölp, som icke kunde öppna sin mun utan att säga dumheter och grofheter; ord för ord kom alt igen som han hade sagt på balen, det ena efter det andra, tils han såg sig själf, antingen han ville det eller ej; han såg sig själf såsom en främmande pojke stå i kontorsdörren framför den fina Gustaf Kröger och säga att han var förlofvad. Han våndades och ville icke höra mera, men det kom ständigt igen; ständigt fördes han till det halfmörka kontoret, ur hvilket han hade blifvit jagad såsom en galen hund.
Han hade i sin dumhet litat på litet pengar och glömt klyftan, som låg emellan. Nu låg han på bottnet och kunde aldrig komma upp mera. Aldrig skulle han nå den värld, där det var ljust och fint, där ingen var rå och dum, där man vågade vara glad, och där det slutligen fans kvinnor, värda att ega.
Redan fröken Thorsen var en altför fin leksak för honom; nej Berta, den tjocka Berta var
