just lämplig för en sådan drummsl som han. Aldrig skulle han kunna komma sig upp. Om han icke själf hade fallit, så skulle bankodirektören snart hafva krossat honom; han hade bara fiender.
Sålunda sjönk han alt djupare tillbaka till sig själf, sådan han var: en försiktig misstänksam bondgosse, som nog skulle veta att reda sig, men som aldrig skulle falla på den idén att försöka klifva upp i toma rymden.
Och plötsligt såg han framför sig den gamla bilden af Jakob, som föll ner från stegen och vrickade sin höft.
Ja, han hade sannerligen också fallit, men mycket värre. Och upp i rymden hade han velat klifva, lika galet som Jakob, ja, ännu galnare.
Men denna likhet lugnade honom likväl; den förde honom från dröm och dåraktig inbillning till den fasta grundvalen af nyktra beräkningar, som icke kunna slå fel.
Hans fall var naturligt. Ingen människa, icke ens den store patriarken kunde stiga upp i rymden. Därför var denna dag, likasom Jakobs dröm, en varning och ett tecken, som med alt sitt obehag kunde lofva godt för framtiden.
Med denna tanke somnade han slutligen. —
