126
förbindelse; jag är honom det skyldig; det är ju dessutom ömsesidig hjälp.
— Ja, men det kunde ja gå därhän att vi inte längre behöfde den, — svarade Törres.
— Vi skrifva på för G. Kröger likasom förut, — svarade fru Knudsen litet häftigt.
— Som ni vill, fru Knudsen.
Hon hade icke varit på julbalen, därför att hon ogärna besökte stora tillställningar. Men då skandalen dagen därpå nådde hennes öron, tog hon strax Törres’ parti. Hon kände honom såsom en rask och modig gosse, som inom otroligt kort tid hade blifvit en daglig handlande. Men hon kunde mycket väl förstå att han måste komma till korta bland sådana damer som fru Steiner och fröken Kröger.
Därför tog hon honom helt lugnt i försvar, då Kröger dagen därpå kom för att urladda sia vrede öfver den förbannade bondpojken! Och de skildes under synbar köld, medan han kände att Törres trängde sig emellan honom och hans goda väninna.
Åt Törres sade hon icke ett ord och låtsade icke veta af hela saken.
Sålunda hade han åter blifvit köpman fullt ut och utan någon baktanke.
Då det icke kunde undvikas, betjänade han damerna vid disken uppmärksamt, men utan att se på dem. Hans löjliga tji-tji-tji hördes aldrig mera, men det hände stundom, isynnerhet då han var allena, att han brast ut i ett kort, hårdt skratt ha, ha! — Men han tystnade alltid plötsligt och såg sig omkring i rummet.
