Han hade öfvergifvit vänner och väninnor och förde i själfva värket ett ensligt lif, fastän han från morgon till kväll rörde sig bland folk, och dessutom utvidgade sina bekantskaper i samma mån hans penningeaffärer tilltogo.
— Men han viste sig dock vara föraktad och utskrattad i smyg, och han öfvade sig att förakta tillbaka, samt föröka sin hemliga makt, för att en dag resa sig till fasa för sina fiender.
Därför blef han så öfverraskad, ja nästan förskräkt, då han en kväll läste i tidningen att han samma dag hade blifvit invald i styrelsen för Christensens bank. Han hade icke vågat sig upp på sammanträdet, där det fans så många ögon. Han stirrade på detta val och undrade om det var ett hån af tidningen.
I detsamma hördes en knackning på yttre dörren. I den tron att det var en ödmjuk lånsökare, gjorde Törres sig ingen hast att öppna.
— God afton, herr Wold! Ursäkta att jag kommer så sent, men jag har hört att ni säkrast träffas vid denna tid, — yttrade mannen, som trädde in, och i hvilken Törres strax igenkände den nye prästen, som hade blifvit presenterad för honom på balen.
Detta gjorde honom i högsta grad förvirrad; det påminde honom om det första mötet med prästen, då det just stod värst till med hans eget högmod och hans egen löjlighet. Och såsom han brukade, då han kände sig mest besvärad, frågade han barskt:
— Hvad vill ni mig?
— Jag ville önska er välkommen, — svarade
