hade velat leka med honom för egen del, och som sedan, då det misslyckades, hade framkallat det förskräckliga uppträdet för att hämnas.
Och aldrig kunde hon glömma det ögonblick då han stod där så öfvergifven, medan hennes egen far var alldeles ursinnig och hon — hon hade också förnekat honom inför alla hans fiender. Hon hade icke kunnat handla annorlunda, ty de voro ju icke förlofvade, men. . . .
Så kom Jolla Blom och rapporterade alt som tänktes och sades i staden. Hon talade i ett andedrag, med ansträngdt utseende och uppdragna ögonbryn, för att icke halka öfver orden, som flödade fram, likasom om de hade blifvit utsläpta ur en präss.
Och så återtog staden Julie Kröger. Hon blygdes själf öfver den lättfärdiga tonen i fru Steiners sällskap. Den passade icke för henne. Och de bekymrade väninnorna från moderna tid fingo nytt hopp om lille Julie.
XIII.
Sedan Törres förgäfves hade undrat öfver hvad prästen ville, besvarade han hans besök, — också en aftonstund. Då kvarhöll prästen honom öfver kvällsvarden, som han skickade efter, emedan han var ogift.
Denna gång kommo de lättare i samspråk med hvarandra, och Törres började nästan
