glömma sina misstankar. De stodo ju hvarandra så nära; de talade samma språk och hade båda kommit ett godt stycke in i en för dem ny värld, hvardera längs sin väg, och prästen längre än Törres.
En gång då de talade därom, sade prästen småleende:
— Ni är en besynnerlig människa; ni fruktar ingenting, men ändå är det lätt att skrämma er.
— Enhvar är karl för sin hatt; men man får inte klifva för högt, ty då ramlar man ner.
Pastor Opstad skrattade, och då han hade mörkt helskägg och glasögon, var det icke alltid så lätt att förstå hans miner. Törres trodde nu att han skrattade åt honom.
— Jag skrattar därför att jag ser att ni ännu tror på de där fina människorna, på bildningen! — sade prästen.
Törres såg osäker på honom, men prästen tog en klunk ur sitt glas, — de brukade dricka toddy tillsammans — rätade på sig och sade:
— Se nu huru det har gått med mig, huru jag blef kurerad från den dumhet, som vidlåder oss bönder, och hvilken gör att det är ett så stort steg emellan oss och de så kallade bildade. Jag knogade mig fram till seminariet, ödmjukt krypande för alt och alla, men isynnerhet för bildningen, — bildningen och lärdomen voro ju det högsta — hm! — sade prästen och började plötsligt tala i en annan ton, — naturligtvis efter det religiösa.
— Naturligtvis, — svarade Törres lika
